tisenslillasnigel

Då var det lördag förmiddag.

Jag sitter vid köksbordet med en kopp kaffe och vår lokala tidning FÖ.

Läser ett gripande repotage om artisten Peter Johansson från Östergötland.

Det är en artikelserie om farsdag.

I den berättar han att de förlorade sitt andra barn i v.30, barnets hjärta slutade slå när det ännu låg i magen.

Paret skickades hem för att dagen därpå komma in och föda fram deras dödfödda dotter.

Så mycket  var så lik från deras förste dotters förlossning. Lukter, rutiner och känslan att sitta med med barnet inlindat i en filt.

-Allt jag ville var att väcka henne, det såg ut som om hon bara sov. En helt obeskrivlig kännsla.

Efter förlossningen fick de välja själva hur länge  de ville stanna kvar.

Först efter 2 dygn bestämde de sig för att ta farväl.

-Det var det svåraste vi någonsin gjort.

Mina tårar rinner ner för mina kinder och jag förtsätter läsa i artikeln.

Lydia, Peters fru, har gjort ett vackert album och när vi bläddrar igenom det får även jag tårar i ögonen.

Det går inte att värja sig mot sorgen och mot lyckan på bilderna.

Skriver Sandra Wall, reportern på FÖ.

-Grace är en stor del av våra liv även om hon inte är härfysiskt, säger Peter.

 

För Peter kändes det märkligt på nått sätt. Att världen pågick som vanligt när hans liv stannade.

Samma känsla hade jag när min pappa dog för fyra år sedan.

Nu finner tårarna igen.

Han och jag hade så mycket ouppklarat kände jag och det får jag lära mig att leva med.

Såg honom stå vid Herrgården för att öppna den stora dörren länge efter hans död.

Men det var bara i min fantasi han stog där. Men för mig är det ett fint minne.

 

I morgon är vi många som tänder ljus för våra fäder som vi inte kan fira fysiskt.